>Google – världens största sökmotor kör med devisen “Don´t be evil” – var inte ondskefull, underförstått vi vill bara väl när vi samlar all information om dig och dina förehavanden på nätet. De sköter redan min e-post, min blogg, mina foton, gör mitt hus synligt från rymden med Google Earth samt hanterar mina filmer på Youtube och mycket, mycket mer. Jag är totalt googelfierad, eller vad man nu kan kalla det? Men jag är inte unik. Vi är miljontals människor som har både ett frivilligt och ofrivilligt förhållande med Google.

Hur farligt är det att låta ett så stort företag veta så mycket om mig? Kulturjournalisten Andreas Ekström släppte i lördags sin nya bok Googlekoden och den ligger nu på mitt nattduksbord. Han beskriver sitt uppdrag med boken på följande sätt:

»Den här boken har inte tillkommit av fiendskap. Snarare av kärlek, kärlek och fascination. Boken söker svar på vad som hände i Kina, vad som händer just nu i Kalifornien och vad som kommer att hända de närmaste åren i Sverige. Den söker också efter något i filosofisk mening mycket mer komplicerat, nämligen själva definitionen på godhet. Det svåröversatta slagordet Dont be evil upprepar Google så ofta det går. Gör inte elaka grejer. Ett imperativ riktat inåt, men kanske också utåt. Google för en schystare värld. All världens information sökbar och användbar. Har någon humanistisk vision i historien formulerats vackrare?

Google kan vara världens godaste företag, eller det ondaste. Vi vet inte det. Vi vet bara att det är ett av de skickligaste inte minst på att berätta precis den historia man vill berätta om sig själv. Det har man gjort med en precision så kirurgisk att den kritiska reflektion som borde följa ett sådant segertåg har uteblivit.«

Jag har hittills hunnit läsa ett par kapitel med stort intresse. Bland annat läser jag om Googles företagspolicy där de låter bussa in de flesta av de drygt 7 000 anställda till Mountview i Kalifornien och köper deras lojalitet med bollhav, gratis mat och gratis dagis för deras barn. Det får mig att tänka på förra seklets svenska idealföretag.

Här i Norrland, där jag kommer ifrån, fanns familjen Kempe som drev ett sågverk på ön Norrbyskär utanför Hörnefors. De byggde hus åt arbetarna och satte deras loppiga barn i skola. Att bli en familj på “skäret” var få förunnat och få ville lämna det för ett osäkert liv på fastlandet. Familjen Kempe blev deras ouppnåeliga föräldrar, de behövde inte kämpa för sin överlevnad, men bekvämligheten för ett tryggt och ombonat liv krävde deras eviga lojalitet. Sågen lades ned någon gång i början av 70-talet, husen blev sommarvillor, alla året-runtboenden försvann och ön förvandlades till ett friluftsmuseum. Men än lever minnet av idealsamhället på Norrbyskär och fortfarande blir de äldre i bygden blanka i ögonen när det kommer på tal. Det var förrförra sekelskiftets mått på företagsgodhet.

Visst känns det igen? Kanske tänker du på Ikea? Ingvar Kamprad som tar hand om sin stora familj. När han flyger ekonomiklass så förväntar han sig att även hans anställda ska göra detsamma. Fast det lär faktiskt bara var nys, liksom hans påstådda alkoholproblem och dyslexi, ett PR-trick enligt en föredetta anställd Johan Stenebo, som har skrivit en bok om sin tid på Ikea. Varför vill Kamprad framstå som en suput? Svaret är att det därmed är enklare att leda företaget än om han skulle framstå som ett slipat affärsgeni. Låter som Google och deras påstådda lättjefulla företagskultur med bollhav. Inte vill grundarna Larry Paige och Sergey Brin vara ondskefulla. De är forskarsjälar, innovatörer och inte affärsmän för fem öre. De ger oss världen på skärmen och det gör de gratis. Vi älskar dem som tack, säger Andreas Ekström.

Men säga vad man vill, trots eller kanske på grund av alla konspirationsteorier så vill vi veta allt och lite mer där till om dessa mytomspunna företag. Andreas Ekström besökte i fredags Littfesten i Umeå. Tillsammans med sin förläggare Svante Weyler samtalade han om sin nya bok i drygt 40 minuter.

Kolla in intervjun här: